Carpe Diem

 
...Och varje dag känns som 72 timmar. Jag pendlar mellan Norrköping och Linköping för föreläsningar, springer omkring i overall och lär ut dans till nollan. Kommer hem allt mellan 21-02 på nätterna, dricker te med en vän och pustar ut för ett ögonblick innan jag åter igen ska iväg på möten. Träffar en massa människor. Gamla vänner sen tidigare, nya studenter och personer från Tyskand, Asien som älskar att leva i Sverige. Det är fint. Mycket fint. Stressigt tokiga veckor under Nolle-P, en ny termin på universitetet och på en jord som fortfarande snurrar. Men jag gillar det, annars skulle jag inte leva så här fritt. Jag ler och känner höstsolen än värma mitt ansikte när jag blundar.

En tradition som Linköpings universitet har (även i Norrköping)

Ehe - vem trodde jag att jag kunde lura?
 
Visst, jag är i Norrköping och har unlimit internet igen. Men också sjukt många förberedelser inför Nolle- P att göra. Så jag hinner inte med att ladda upp med bilder från roadtrippen, de får nog vänta på en tråkig och grå oktoberdag för att komma upp. För att nu händer en massa andra roliga saker istället! Som igår, då vi satt i timmar på märkesbacken för att måla på den blöta asfalten. Eller rättare sagt, med presenning, skubborste, pappersrullar, handukar och en stor potion stark vilja fick vi tillsist vårt sektionsmärke, fadderistmärke och festeristmärke målade på backen, fastän det regnade under förmiddagen. Fy skam den student som ger sig!
 
 
Jag fick ta ansvar för att sektionsmärket blev målat, visst blev Karl-Beril småcharmig? (Och nu ska vi inte börja diskutera den eventuella politiska vinklingen på mitt program, för vem gillar inte Sagan om Karl-Bertils julafton?) Jag ritade först med krita på marken, som jag och Dennis sen målade.

 
Vårt eminenta festeri SKAndal!
 
 
... Och tillsist fadderiet SKAnsen med den orange flugan, där jag är spexansvarig. Imorgon börjar Nolle-P, och då blir det två veckor fyllda med aktiviteter och fester för de nya studenterna! Woop woop!

Nkpg

Nu är jag åter igen i Norrköping! Känns helrätt i magen att springa omkring på dessa gator, hänga i korridorer, på Trappan och träffa vänner. Just nu pågår förberedelser inför Nolle-P för fullt med sista-minuten-ändringar, videospex som ska spelas in färdigt och gå på möten, men på måndag börjar det!
 

Deutsche Produktionen

Typiskt att när jag väl har bra internet så glömmer jag att ta med mig min datorsladd för att kunna ladda över bilder till bloggen! För att jag har flera att visa er från min familjs roadtripp uppe i Norrland. Nåväl. Jag kan numerra räkna ner på mina fingrar hur många dagar jag fyttar tillbaka till Norrköping, och då blir det ett mer regelbundet uppdaterade av mig. Fram till dess får både jag och ni vänta på bilderna och resebeskrivningen.
 
I skrivande stund befinner jag mig i Bromma, och här regnar det... Snart ska jag in till stan för att ha lite syskonhäng med Sis, men innan det kan jag tipsa er om två bra serier som har visats på tv i sommar! För att fixa något gott, koka te och titta på film passar allderles ypperligt när vädret inte tillåter utomhusaktiviteter.
 
Tidigare i sommar visade Svt den tyska serien Unsere Mütter unsere Väter, jag har än inte hunnit se på alla delar ännu men gillar starkt det jag hitintills har sett. Fast ni kanske är mer bekanta med den svenska titlen på serien, vilket är Krigets unga hjärtan. Jag föredar ändå seriens tyska titel, eftersom jag tycker att den förklarar mycket mer om vad den handlar om. Serien skapade nämligen en stor debatt nere i Tyskland när den sändes
eftersom det är den första riktigt stora skildringen av andra världskriget - från tysk sida. Titeln anspeglar på att det är en historia som måste berättas, för att den handlar trots allt om Våra mödrar våra fäder.
 
 
Tyvärr kan man inte se serien längre på svt-play. Men för den som är intresserad, går den nog att finna någonstanns!
 
Den andra serien jag tittar på just nu heter Weissensee, är också tysk och sänds på Svt. Del ett och del två finns upplagda på svt-play ;) Weissensee är en Romeo och Julia-historia som utspelas under 1980-talet i DDR, alltså gamla Östtyskland. Jag har inte sett på så många tyska filmer tidigare, men tydligen tillräckligt många för att känna igen vissa skådespelare! Men det är nog så, att i Tyskland har de också en elit av skådespelare som ofta syns i filmer, precis som vi också har det i Sverige.
 
 
Och vilka slutsattser kan man dra av detta? Jo, att jag är en historienörd som särskilt är intresserad av tysk histora ^^ Men, det är jag! :D

Hjärnan sätter gränser för hjärtat

I måndags förra veckan satt jag utanför en liten stuga i blåsten och läste den fösta boken av Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar, drogs tillbaka trettio år i tiden till ett för mig obekant Stockholm och fick ta del av en förtvivlad kärlekshistoria. Samma dag startade Pride-veckan i Stockholm år tvåtusen tretton, då hbtq uppmärksammas och firas stort. Kärlek mellan könen är inte längre någon skam, eller som ett uttryck som jag har vuxit upp med, du blir inte kär i ett kön, utan i en person.
 
Samma vecka eskalerade bloggar med diverse inlägg om att det är okej att vara kär i vem som helst ovansätt kön, så himla fint att läsa! Men igår när jag satt och tittade på en dokumentär om homosexuallitet i Uganda väcktes en fråga inom mig. Jag har än inte kommit på något svar. För att i Uganda är det så, att homofobin är ett väl utbrett fenomen i deras samhälle. Många såg idéen om att homosexuallitet är fel som en självklarhet, utan att ens reflektera över det. Jag kan dra tydliga paralleller mellan det och Sverige under första halvan av 1900-talet, då homosexuallitet länge klassades som en sjukdom. Ifrågasattes den idéen då?
 
Ja, självklart gjorde man det tillsist! Pride är ett tveklöst bevis på detta. 
 
Tillsist.
 
Den här tillgjorda fixerade idéen om att ett visst folk skulle vara farliga. Att de sprider fel moal, är sjuka och borde kunna staffas för hur de egentligen är. I Uganda är homosexuella brännmärkta, men inte i Sverige längre. Min frågan som uppstod under dokumentären är istället, vilket folk tycker vi är farliga idag? Vilket folk ser vi snett på, behandlar annorlunda på grund av fördommar och är endast en tillgjord, fixerad idé i Sverige år tvåtusen tretton?
 
Vi får aldrig sluta med att ifrågasätta, reflektera och radera de fördommar vi har idag, och försöka se hur de gestaltar sig i verkligheten. Om vi gör det kommer jorden städigt bli en bättre plats att leva på, det tror jag stenhårt på. Kärlek har inga gränser, ovansätt hudfärg, nationalitet, kön etc. Och de gränser som finns kvar, de ska vi riva!

RSS 2.0