En ursäkt.

Jag tänker varken skylla på en trycknisse eller flika fingrar som flyger över tangentbordet för snabbt, utan bara på mig själv den här gången. Jag har nämligen rekommenderat Lana Del Reys musik här på bloggen, vilket jag idag vill ta tillbaka. Ni kommer snart förstå varför.
 
Mitt första intryck var imponerade. Lana Del Reys röst är väldigt vacker och hon är dessutom inspirerad av 1960-talet, precis som jag! Jag har sedan tidigare sett att många som jag följer på Instagram gillar hennes musik, och då fick jag en fix idé om att jag också skulle göra det.
 
 
Jag har alltid varit den som lyssnar på melodin, om melodin kan skapa tankar och fina bilder i mitt huvud brukar jag gilla musiken. Texten är sekundär. Flera av hennes låtar har väldigt fina, lugna melodier så jag la snabbt upp en musikvideo här på bloggen och rekommenderade er att lyssna på den också. Men jag borde ha lyssnat lite mer på hennes musik, titta på fler videos innan jag gjorde det.
 
Jag hoppas att ni som faktiskt gillar henne inte tar illa upp av nästkommande skrivna rader. Personligen känner jag att den musik, eller allt annat också för den delen, som jag rekommenderar här på bloggen ska vara något jag kan stå för, försvara om så behövs. Men det känner jag inte om Lana Del Rey längre efter att ha gjort lite mer research.
 
För det första, när jag verkligen satte mig ner för att lyssna på texten reagerar jag starkt på orden "Money is the Anthem, of success, so put on mascara and your partydress". Huh? Vilken verklighetsförankring har dem här orden? Inte min i alla fall. Jag bestämmer mig för att titta på en musikvideo istället, för att få se dem där magiska retro-vibbarna som jag tycker om.
 
Den första jag tittar på är National Anthem. Jag kan ha överseende för hur mycket hon klänger på sin bling-bling man till president i National Anthem, eftersom hon drar paralleller till Kennedy-mordet. Däremot står jag verkligen inte ut med nästkommande musikvideo till låten Ride, då hon hänger omkring med ett par motorcykelknuttar, ser allmänt porrig ut och låter dem röra henne lite som de vill. Hon verkar dessutom njuta av det.
 
Jag blir tokig! Jag vet att alla inte lever ett lika fint och ombonat liv som jag, utan på många olika sätt, men en så uppenbar anti-feminism hon visar upp tycker jag inte om. Visst, fokus är på henne i musikvideorna, men där står hon och kråmar sig, är ett objekt till männen omkring sig. Ett annat exempel är musikvideon till Born to die. Mannen i videon bestämmer över henne, tvingar henne att kyssa honom och åter igen - hon verkar njuta av det.
 
 
Är detta verkligen ett vettigt ideal för kvinnan år 2013? Känns snarare som 1950-talet. Som ni vet tycker jag om retro, men granskar det med en nypa salt. Klänningarna är jättefina, men jag skulle aldrig acceptera varken att min framtida man är otrogen med sekreteraren på jobbet eller att män får se nedlåtande på mig. Därför blir jag rätt så frustrerad att detta fortfarande kan förmedlas till omvärlden idag, 60 år senare. Det är gammalt, kom med någonting nytt!
 
Många rader för en sak som kan uppfattas som liten. Ni får gärna bevisa motsatsen för mig. Fram till dess kommer jag fortsätta att lyssna på Paloma Faith när jag vill nås av retro-vibbar. Mycket bättre!

Kommentarer
Postat av: Emma

Jättebra inlägg!

Svar: Tack!
None None

2013-04-30 @ 13:07:10
URL: http://emmathuresson.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0